Tvättlapp no. 3

Mina duvvita lakan på strecket är nu blötare än de rimligen ens kan ha varit mitt under tvättcykeln. Jag hängde ut dem i lördags, när uppehåll och ett halvkvädet löfte om sol kom mig att förtrösta på torkvädret, att det var i antågande. På kvällen var sängkläderna dock genomfuktiga än och fick hänga kvar ute. Sen dess har det stadigt regnat. Min förtröstan var naiv. Visserligen tror jag nog att lakanen torkar förr eller senare. Men när det handlar om vittvätt får det inte gå för lång tid. Klädnyporna – som är av trä eftersom de av plast är så fula – missfärgar textilierna när de är våta och lämnar brungrå strimmor som fördärvar hela tvättproceduren. Detta ser ut att bli en av de få gånger då jag tvingas böja mig, ta in det blöta sänglinnet. Och sen sakna den rena doften som luftningen i det fria ger.

Tvättlapp no. 2

Ett nytt plagg kan göra en så glad, ja lyckligt pirrig, och stolt (att ha turen att hitta nåt som klär en så väl, som sitter så bra, som framhäver fina drag hos en som man inte ens varit medveten om!). Man vill gå i det jämt, smekas av den främmande och ypperliga kvalitén. Men förr eller senare måste det nya plagget tvättas, och det är då rakt ingen självklarhet hur detta ska gå till. Det finns inga garantier för att det ska gå att bara slänga med i vilket lass smutstvätt som helst – eller nåt lass smutstvätt över huvud taget. Rädd att det ska fälla, eller ta färg av andra plagg, låter man det stå över maskin efter maskin tills det samlats andra plagg man törs låta det nya tvättas samman med. Oftast kan man andas ut. Men det finns faktiskt plagg som fäller av sig på sig själva och på det sättet fördärvar sina ljusare partier. Och vissa måste man handtvätta så länge man har dem.

Tvättlapp no. 1

Medan jag hängde all min vittvätt märkte jag hur lösgörande för nack- och axelpartiet den är, den där uppåt strecket sträckrörelsen. Med ens blev min käraste hushållsyssla terapeutisk även i fysiskt hänseende. Istället för hantelövningar och handstående under tangentbordspauserna kan jag hänga tvätt.

Nå, handstående kan jag för all del fortsätta med. Det är så upplivande.

låt oss sova sedan (director's cut)

I taxin hem drar jag upp skeden ur handväskan, lyfter locket av soppgrytan och slevar tankfullt i mig några munnar. Nivån har nu sjunkit nedom skvimpfara och kärlet behöver inte längre förseglas med silvertejp. Den här soppan tilhör visserligen inte dem som är ännu godare kalla, men den smakar bra, och kroppen skriker efter saltet i den såhär post festum.

Vilket förresten är titeln på en av körens låtar i vår: en förunderligt vacker melodi med text av Olle Adolphsson. Under dagens intensivgnuggning med sångpedagogen sjunger vi den rygg mot rygg sittande på golvet. Övningen kräver att man verkligen kan sin stämma utantill. Men den gör också att man känner tre medkoristers stämmor i kroppen, tydligt hör hur de andra stämmorna och den egna rösten låter – och att man med ens för fram en handling istället för att bara läsa ord och noter från ett papper. På tredje versen reser vi oss upp och beskriver vidare det vi ser omkring oss i den vaknande sommarstaden. Och i sista versen känner vi verkligen det vi sjunger om: hur ogärna vi vill skiljas åt och gå hem, hur vi bara vill dricka ur det allra sista i flaskan för att få dröja kvar där i sällsamheten mellan gårdagens verklighet och morgondagens.

Jag tar en sked till av soppan, blundar, känner konsistensen av potatisbiten som brister då den trycks mellan tunga och gom, känner citronens innerliga vilja men eviga oförmåga att smälta in obemärkt bland de andra ingredienserna. Sån är nu en gång inte citronens lott i livet: också i små doser gör den sig gällande, och i den här soppan är det just den som lyfter helheten över andra närbesläktade soppor. Fast kanske är det ingen tröst för citronen att vi andra njuter så av den. Jag sveper med skeden i den ekande grytan och tänker att en soppslev kunde ha varit bra, att man kunde ha druckit ur den

så som arbetskamraterna drack ur soppsleven i hinken med bål den där längesennatten i kuststaden. Det hade varit personalfest på festarrangörföretaget och den hade varit ett osedvanligt lyckat bevis på att inga kan festa så som proffsen i branschen. När vi till slut lämnade vår egen lokal för att efterfesta på stan – det vill säga börja festa på allvar – var det fortfarande så mycket kvar av den starka, goda och rikliga bålen att några tömde bålskålen i en röd tiolitershink som fick bli en i gänget. Natten fanns nånstans utanför oss men mer som en kupa över den verklighet vi rörde oss i, som var allt annat än natt, som aldrig kunde ta slut. Innehållet i hinken kunde inte heller ta slut, det sjönk men sinade aldrig. Hinken väntade i portgångar och bakom stuprör medan vi var inne på krogar och klubbar; den stod tålmodigt kvar och lät sig nådigt bäras i gullstol till nästa ställe.

Hur det nu var tunnades sällskapet ur så småningom och solen var redan nästan uppe när vi hamnade på sista anhalten, som alltid alltid var ett särskilt gatukök där trygga och slängkäftade damer serverade fyllemat och universums godaste milkshakes och där man kunde spela kunskapsspel i automaterna. Gick man dit ensam behövde man sällan gå hem utan att ha råkat in i ett tankeväckande samtal om vad det vara månde. Kom man i sällskap fördjupades ofta samtalet man förde och berikades med fler deltagare. Den här gången slog vi oss ned vid ett av uteborden, så hinken kunde också vara med. Det åts, det huttrades shake. Det talades, men mera sakta nu, liksom skyggare i det ljus som varslade om dag. Nån drog sig hemåt. Några andra slank åt ett annat håll. Kvar var hinken och Béla och jag.

På verandan hemma hos Laserblå sitter hon och jag och pratar om livet. Solen är varm men blåsten tacklar oss från sidan och är satikens kylig. Den enorma fokusering som sångövningen krävt av oss gör sig påmind. En körmedlem fick ett akut anfall av migrän precis vid avslutningen, när vi kunde släppa koncentrationen och återvända till nånting mer prosaiskt. Jag förstår det mycket väl; jag hade också kunnat drabbas av huvudvärk efter anspänningen, men gör det inte idag. Trött är jag dock. Och hungrig, märker jag nu. Jag drar åt mig grytan som står vid verandaräcket och äter lite. Nyss åkte grytan bil med Laserblås granne och min bloggkollega. Snart ska den få åka en annan bil. I förmiddags blev den och jag skjutsad till körinspirationen i vår egen bil: då ångade den av lunchsoppa som senare skulle mätta halva kören. Laserblå och jag byter om. Hon är lång och parant och blir i en stilren italiensk klänning så vacker att man baxnar. Nu tar hon på sig en pepitarutig kappa och bryter påskliljor ur sin rabatt till bordsdekoration på festen.

Det var en ständig ström, ja virvel av timanställda de åren hos festarrangören. Vissa av oss jobbade där jämt, sextio timmar eller mer blev veckorna ofta under högsäsong, och försomrarna var det som om man aldrig sov. Själv brukade jag cykla milen hem över pylonbron och ta en löprunda innan jag duschade och klädde om för nästa arbetspass. Var man nån gång ledig hängde man på jobbet ändå: rökte, umgicks, ryckte in. Extrajobbarna var kryddor i anrättningen. De kunde vara vilka som helst. Den här försommaren hade en tystlåten ungrare mycket påhugg med truckkörning och lastningsjobb. I vanliga fall var han orgelreparatör; bland annat hade han varit och donat med orgeln i kyrkan på den pöschkans centralorten, där jag ju är född. Bara en sån sak! Han lyfte tungt och körde truck och kunde reparera orglar och sa inte mycket. Och när solen den morgonen nästan vågade sig kika ner i de djupa ravinerna mellan Vasastans hus blev det han och jag som eskorterade hem hinken. Själv bodde jag ju på andra sidan bron, så vi vandrade västerut i morgonsolen, kanske i tystnad, det minns jag inte nu men det är inte alls omöjligt att det var så med tanke på vilken lång natt det varit.

Körfesten är lyckad, ja mer än lyckad. Men den tar slut på tok för fort, vi är några som fortfarande är uppe i varv och som vill tömma ytterligare några glas för att få dröja kvar mellan verklighet och verklighet. Kollegan vars bil soppgrytan åkt i senast vill åka hem. Grytan får följa med på krogen. Medan vi promenerar till en lite centralare del av den pöschkans centralorten får den balansera på en pakethållare. Jag pratar med Maestro och är glad åt det: man gör inte det så ofta, inte om ditt och datt. I viss mån splittrar krogen vår nu ganska lilla grupp: där bedrivs fullständigt meningslös så kallad underhållning av en ensam elgitarrist som drar Bon Jovicovers, och alla är högst hälften så gamla som vi. Men några av oss sjunger lite karaoke och några dansar lite och det blir ändå en avrundning och inte ett abrupt slut. Fast till slut står jag där ändå med två andra korister och väntar på min taxi. Det är inte mycket längre hem härifrån än det var från gatuköket till huset som Béla bodde i men alla är äldre och har så väldigt mycket verklighet, ständigt och överallt, och ingenstans finns nån att bära en soppgryta mellan sig med.

Ja bålhinken förenade Béla och mig nästan som ett uppdrag, ett uppdrag så viktigt att vi för vårt eget bästa inte fick veta vad det skulle syfta till: allt vi visste var att hinken måste föras i säkerhet till varje pris, så vi bar upp den på torkvinden i huset där Béla bodde. Béla hämtade soffdynorna nere i lägenheten och bäddade på golvet på torkvinden där ljuset föll in mellan klädstreck och enstaka lakan, och vi lade oss ner där, påklädda, och Béla berättade för mig om kaosteori och jag somnade med den mjuka vackra rösten i öronen

och efter det minns jag egentligen ingenting. Vaknat måste jag ha gjort, men jag vet inte om han ännu sov då eller om han försvunnit; och hem måste jag ha tagit mig, men jag vet inte hur. Och vad jag minns jobbade Béla inte för festarrangören fler gånger. Kanske hade han av den okände uppdragsgivaren förts vidare tillsammans med hinken, ett steg närmare det kosmiska målet för bålen, aldrig tillåten att slå sig ner nånstans, en vandrande ungrare evigt på sin stråt. Kanske var han det, eller kanske var han i det sista skedet av sitt uppdrag; hur som helst gör det mig fortfarande lite andlös vid tanken på att jag fått vara med om att fullborda hinkens öde: det är en sån sak som man aldrig kan glömma.

Facit till påskpyssel*

Här är sakerna som skulle hittas. Klicka bilden större om du vill se ordentligt:


*Inte heller denna rubrik är ett citat ur nån låttext.

Solitude's a Science

Följande text är hämtad ur fanzinet Honorine Hermelin (eller Amazine 16) som utkom på sensommaren 1990. Kåseriet som helhet bar titeln Solitude's a Science.

Söndag 18 september 1988

Den amerikanska biopubliken gråter: ofta och gärna. Jag, som mycket sällan gråter på bio, konstaterar det som alltid med höjda ögonbryn. Just den här filmen kunde i och för sig ha föranlett en eller annan medkännande, stilla tår, men fascinationen vann och höll mig torrögd, storögd.

Å ena sidan stod Vincent van Goghs brev till brodern Théo: tragiska nog att gråtas åt, förvisso, om inte en livskraft i dem och en obändig glädje trots allt sa att det inte fanns någon anledning att gråta över detta liv. Å andra sidan var det en underlig magi som fick målningar, skisser och akvareller tillsammans med filmade scener av natur och miljöer, ibland desamma som på tavlorna, att faktiskt skådespela.

Nej, aldrig hade jag sett något liknande. Ändå trodde jag de första minuterna att filmen skulle bli tråkig.

Särskilt en historia i den grävde sig in i mig med sin hånskrattande ironi mot den stackars van Gogh. Medan han levde sålde han bara två tavlor. Omvärlden ställde sig helt frågande till hans konst. Hur någon kunde ha mage att alls kalla det konst! Det hände att någon tyckte synd om den svältande konstnären och lät honom byta till sig mat mot exempelvis ett porträtt av sig själv, men ingen ville betala pengar för det han gjorde.

Vid ett tillfälle hade van Gogh fullbordat en tavla han var särskilt nöjd med: den förställde två stora träd - möjligen ekar - vid ett grindhål i hans hembygd. En välbärgad man i den trakt han just då verkade i fick syn på tavlan och erbjöd en ansenlig summa pengar för den - van Gogh hade kunnat köpa färg i många månader, äta mat varje dag, kanske köpa nya skor - men fick ett vänligt men bestämt nej tack av konstnären, som inte kunde tänka sig att skiljas från målningen. Dels ansåg han den tekniskt perfekt, dels minde den honom om hemmet, om de lyckliga tiderna där. Nej, sälja var otänkbart. En annan tavla kanske?

Brukspatronen gick tomhänt hem, men påföljande dag fick han besök av van Gogh med den åtrådda tavlan. "Jag ändrade mig", sa konstnären. "Naturligtvis vill jag glädja er, om ni så gärna vill ha min tavla. Ni får den; varsågod."

Tavlan tillhör inte de två som van Gogh fick betalt för.

Jag har inte kunnat glömma det avsnittet ur filmen; men för den amerikanska biopubliken, som grät, kände jag ett lätt förakt.

Däremellan

Anledningen till att jag såg den där filmen, Vincent, var inte att jag besöker museer, gallerier och utställningar med en glöd som ger mig rätt att kalla mig konstbiten. Mest var det en flykt från lappsjukesyndromen i Milpitas, CA, som gjorde att jag hamnade i salongen, men vetskapen om att alla filmer som visas på Camerabiograferna i San José är bra bidrog också. Mer än jag i förstone trott grep mig tydligen filmen, för då och då har någon scen ur den tonat fram, eller snarare: känslan av alla dess scener har fläktat förbi och momentant fjärmat mig från min egen värld och efterlämnat spår av undringar: Den här Vincent van Gogh … var det …? vad gjorde …? när han inte …? tänkte han …?

Inga formulerade frågor, bara flyktiga frågefragment, och möjligen föddes en önskan att vara den som kanske kan förstå. Så svårt att komma i beröring med något utan att till varje pris försöka förstå: veta allt och vara trygg. Som om tavlor skulle gå att förstå – men jag försvarar mig med att jag inte har tänkt så: att det skulle ha varit mitt mål att förstå van Gogh. Teorin är en konstruktion som fötts under arbetet med denna text.

1990 var det 100 år sedan van Gogh dog (en så tragisk död att jag vill skratta när jag tänker på den). I Amsterdam och Otterlo uppmärksammar man detta genom att ställa ut så gott som alla målningar och skisser man har kunnat spåra upp. Det har aldrig tidigare gjorts; det är osäkert om det någonsin kommer att göras igen.

Jag läser om evenemanget i tidningen och beslutar mig utan större ruelse för att resa. Om det är sant som en artikel påstår att man säljer askfat i form av konstnärens avskurna öra vill jag själv se det. Några veckor senare sitter M och jag och väljer ut datum och klockslag från den tabell Holländska Statens Turistbyrå tillhandahållit. Sådan bokning är nödvändig på grund av den formliga anstormning av besökare som väntas.

Under våren och försommaren läser jag många av de artiklar och reportage som publiceras i svensk press om Vincent van Gogh, om Holland, om Amsterdam. Inget av det som skrivs om konstnären förmår förmedla till mig något av det lidelsefulla engagemang jag väntat att finna i vågen kring den formliga kult som vuxit sig erkänd. Snarare behandlar de flesta av skribenterna ungefärligen samma uppgifter på ett likartat sätt: försiktigt och distanserat. Det tycks råda en uppfattning om att van Gogh, som ju egentligen är så himla bra, var det hemskt synd om medan han levde och därför bör han äras nu. Pliktskyldigast.

Och en unken känsla lägger sig mellan mig och konstresan: är alltihop finkritikens påbud? Saken kanske inte är så märkvärdig när allt kommer omkring?

Ögat på självporträttet som illustrerade den tidningsartikel som satt på mitt kylskåp i flera månader borde ha sagt mig annorlunda. Men jag tittade tydligen inte så noga på bilden – varför skulle jag ha gjort det? Minnet av biofilmen svepte dock diskret omkring i medvetandets tassemarker, gäckade, höll uppe min undran: vem var Vincent van Gogh?

Har man hört på maken. Vem Vincent van Gogh var, alltså, eller något liknande.

Måndag 16 juli 1990

Jag sitter på trappan till Rijksmuseum van Gogh i Amsterdam och röker en cigarrett till i väntan på att den ofattbart långa kö som bildats i början av tidsblocket 11–13 ska krympa lite. Egentligen är jag inte riktigt där. Dagen är solig men kvav och disig på ett obestämt sätt och jag har redan sålt den extra biljett till dagens utställning som jag oförhappandes fann mig ha; den till Otterlo har jag inte blivit av med (men senare upptäcker jag att jag tog mer än dubbelt så mycket som jag gett för den jag sålde, så på sätt och vis har jag ändå fått betalt för två biljetter).

Jag har besökt van Gogh Village, ett stort tält med tiotalet souvenirbutiker och ett par serveringar. Där kan man köpa allt från vykort och böcker till sidenslipsar för 100 gulden med motiv ur van Goghtavlor och dito handknutna mattor. Inga askkoppar i form av det avskurna örat (men om man tänker närmare på saken verkar det otroligt att något sådant skulle kunna finnas: det var bara snibben som skars av, inte hela örat, och av en örsnibb blir det inte mycket till askfat). Jag tittar noga och tänker ut ett par saker jag kanske kan vilja ha som minne av denna resa, men köper inget än. Jag vill vänta tills jag har sett utställningen för att kunna välja de vykort som föreställer tavlorna jag tyckte bäst om därinne.

Bredvid mig har jag en splitter ny axelremsväska innehållande en lagom stor pappkartong som damen i affären vänligen letade fram på sitt sminklager. Väskan och lådan är införskaffade enkom för Arnolds skull, fast när jag sitter utanför van Goghmuseet vet jag ännu inte att han heter så. Inte förrän på tåget hem, två dygn efter att han blivit min, får jag reda på hans namn.

Väskan är hur som helst lite retsam. Jag smälte snabbt in mig i de inföddas skara genom att handla mat i en kvartersbutik och omedelbart lämpa över nödiga attiraljer – en skjorta att svepa in kameran i och överst, endast synlig ovanifrån för min egen blick, den essentiella kartan – i plastkassen jag fick där. Bannlysta var shorts, pengapåse i snöre runt halsen, ryggsäck och synlig kamera. Min metod tycktes fungera bra: folk frågade mig om vägen. Ingen skulle dock ha tagit mig för holländare om jag hade burit på den här beiga väskan, men där jag sitter nu spelar det ingen roll. Det är ändå så uppenbart att alla här är turister; förresten tänker jag inte släpa på den länge, utan gå direkt till det lilla hotellet efteråt och lämna väskan hos Arnold som är kvar på rummet medan jag tittar på konst.

Jag stötte på honom på den guidade busstur jag for med på dagen före, den busstur som väl en gång för alla gav en uppfattning om hur litet konungadömet Nederländerna verkligen är: fyra och en halv timme krävdes för att hinna se Rotterdam, residensstaden Den Haag, porslinsfabriken i Delft, Scheveningen som är en av de största badorterna samt miniatyrstaden tillika det "levande" krigsmonumentet Madurodam. Dessa ligger utspridda på en fjärdedel av landets yta, och tiden för turen inkluderade transfer från och till Amsterdam. Det var för övrigt i Madurodam jag först fick syn på Arnold och visste att jag ville ha honom.

På museets trappa sitter jag alltså nu och är ohyggligt rädd för en antiklimax. Trots allt har jag ju rest hit i syfte att se de båda van Goghutställningarna. Jag erkänner att jag trodde på en besvikelse – i det avseendet, för om så vore skulle det inte spela någon roll: allting annat har hittills överträffat alla mina förväntningar. Redan innan jag fortsatte från Köpenhamn och in i den nya och överrumplande ensamheten upptäckte jag att jag njöt mycket, mycket av den; enbart denna upptäckt är ovärderlig och gör mig nästan osårbar. Alltså samlar jag mig och går in genom entrédörren för att till slut få se Vincent van Gogh live. Jag är framme vid resans mål. van Gogh har fört mig hit – vad kommer jag att hitta? Honom?

Faktum är att han redan, alldeles ovetande därom, lett mig genom Amsterdam två dagar tidigare på en drygt sex timmar lång promenad.

När man åker tåg till Amsterdam behöver man bara korsa gatan med alla spårvagnsspåren framför centralstationen för att hitta turistbyrån. Tyvärr var det lördag morgon när jag anlände och köerna var hopklumpade till en enda människomassa i den lilla lokalen. Kanske hade veckodagen inte spelat någon roll såhär mitt i juli; i alla fall var vandrarhemmen fullbelagda och jag blev hänvisad till ett litet hotell i ett centralt beläget men mycket lugnt område vars enkelrum inte kostade mer än jag ansåg mig ha råd med under några få nätter. Precis hur många nätter jag skulle stanna behövde jag inte bestämma – jag hade ingen tid att passa, ingen att ta hänsyn till.

Bara jag.

Inne på turistbyrån. fick jag syn på en broschyr: In the footsteps of Vincent. Den köpte jag, och så snart jag lämnat min minimerade packning i rummet högst upp och förundrats över att en trappa kan vara så smal och så brant – medan jag klättrade uppför den med båda händerna i ett stadigt tag om ledstängerna fick jag det bestämda intrycket att den höll på att falla utåt, över mig – begav jag mig ut med broschyren och en stadskarta som sällskap.

Häftet beskrev platser dit van Gogh brukat gå, gator han vandrat på. En slinga fanns utritad, och medan man gick längs den kunde man läsa om sådant man passerade: torg, hus och kyrkor, allt med anknytning till konstnären (undantaget Anne Franks hus, men vad brydde väl jag mig om Anne Franks hus? Hon är inte relevant i sammanhanget). Bitvis kunde dessa samband vara väl långsökta:

On the opposite side of Rokin and slightly to the left you can see the building of the artists' association Arti et Amicitae (Rokin 112). In one of his letters, Vincent referred to Arti because his cousin-in-law – the painter Anton Mauve – was to show his drawings there on 10 January 1878. It is not known whether Vincent went to the talk …

Min baktanke med promenaden, att orientera mig i Amsterdam, visade sig riktig. Jag gick slingan baklänges, och när jag närmade mig slutet – egentligen början: den plats där van Goghs farbrors hus en gång stått – efter ett antal timmar och kringelikrokar på de flesta av centrala Amsterdams gator tyckte jag att all den svenska och danska luften i lungorna bytts ut mot holländsk. (Intill bilden jag tog vid min promenads slut har jag i fotoalbumet skrivit Här bodde Vincent. Bilden visar en skyhög grå port av metall, krönt av taggtrådshärvor, för där farbroderns hus en gång stod ligger nu en militäranläggning.)

Den kvällen åt jag på ett café ute i vattnet i hamnen och lyssnade sedan på musik på Dam tills solen försvann bakom Koninklijk Paleis och tittade på alla människorna och kände att detta var jag: inte så mycket i Amsterdam som i mig själv.

Och inte hördes van Goghs vingslag frasa längs det långa strövtåget; den som säger det måtte ljuga, ingen kan rimligen leva sig in så mycket i andra tider, andra tankar, att han kan föreställa sig hur det var att vara Vincent van Gogh och se Noorderkerk eller Oudemanhuispoort? Ingen kan det? Själv hörde jag bara i Red Light District hur jag blev inbjuden till manlig striptease. Jag avböjde.

Det är en fasansfull massa människor, ja, det är nära nog vallfärd hit till van Goghmuseet. Tavlorna är många. Man måste falla in i ledet och passera dem en efter en intill metallräcket som sitter framför väggen. Det går långsamt och man kan inte titta ostört; i synnerhet framför de mest välbekanta verken klungar besökarna ihop sig, och det är varmt och kvalmigt.

Det är svårt att tänka bort trängseln och koncentrera sig på tavlorna, så oändligt långt borta där på andra sidan räcket: en ändlös meter bort hänger de och jag tycker inte att de angår mig så mycket. Trots att lokalerna är till bristningsgränsen fyllda är det nästan alldeles tyst. Det är obeskrivligt varmt. Jag kommer på mig med att önska att sista tavlan måtte komma snart så jag får komma ut härifrån.

På den här utställningen har man sammanställt alla van Goghs oljor i kronologisk ordning, grupperade efter konstnärens vistelseort. Jag börjar lägga märke till detaljer i tavlorna: ett levnadsglatt penseldrag, en oväntad färg som ger stark verkan av sannhet. Några år in i konstnärskapet är jag absorberad, förundrad. Om och om igen måste jag stanna och orsaka oreda i ledet, stanna och hänga över metallräcket för att komma färgerna nära, för att följa penselns väg i träd och säd och sol och ansikten, en pensel helt utan hämningar, en pensel full av skrattande, skrikande färg.

Småningom börjar oljan att bölja, att röra sig. Penseln är borta sedan länge, men färgen den älskade kan aldrig stillna. Den strålar ut från människorna på bilderna, den lever, ja, och rör sig, och att se på de där molnen är som att böja huvudet bakåt och se upp på himlen där höga vita moln ständigt tycks vältra sig mot en; i varje ögonblick ser de ut att rusa framåt på himlen, men när man öppnar ögonen efter en blinkning startar de om från samma punkt på himlen som sist – en hallucinatorisk illusion av otämjbara naturkrafter. van Gogh såg dem också göra så! Och han visar det för alla: på hans tavlor virvlar molnmassorna i sin orörliga dans på det blå och detta har jag aldrig sett tidigare.

Det finns cypresser om natten och om dagen vars grenar böljar i en vind; vinden och rörelsen målar van Gogh med mörkt gröna penseldrag och min hand knyter sig så hårt att jag blir varse det. Varje tavla kramar mera kraft ur mig. Jag kommer åter på mig med att önska att detta vore sista tavlan, men nu för att jag snart inte orkar ta åt mig mera. Ibland passerar en tavla med en helhet eller en svindlande detalj som får det att bränna i ögonen, som får hjärtat att slå fort och hårt, som får mig att vilja skrika men samtidigt skratta: så känns det ibland när jag är riktigt kär, så kär att det skrämmer mig att jag bara vill att det aldrig ska ta slut.

Det är svårt att beskriva känslorna tavlorna väcker och än svårare att erkänna att de väckts av några dukar med oljefärg på. Sådant är inte riktigt comme il faut. Hellre låter man kanske bli att försöka, hellre nöjer man sig kanske med att referera till enkla, faktamässiga uppgifter när man ska skriva något om denna utställning. Det slår mig att de som jag trott oengagerade journalisterna känt detsamma som jag, att de låg en erfarenhet, en outtalbar erfarenhet före mig.

Efteråt köper jag inga souvenirer. I synnerhet undviker jag vykorten – döda avbilder hemska att se på när man har minnet av obändiga, varma bilder i kroppen. Upplevelsen var mycket mera än bara visuell och kan aldrig avbildas på ett futtigt vykort.

Tisdag 17 juli 1990

I Holland finns tvåvåningståg, och ett sådant åker jag hem med från Arnhem. Utanför Arnhem ligger en ort som heter Otterlo. Ort och ort förresten: det är knappt. Flickan på turistbyrån sa: Otterlo, där vet jag inte om man kan bo. Där finns bara ett museum. Det är allt. Jag nickade samförstånd och föreställde mig något i stil med Örkelljunga. Istället borde jag ha sett för mig ett nästan halländskt landskap med sandig jord där vindpinade tallar växte mellan tussar av mossa. Vackert, doftande, ödsligt; så skilt från det jag brukar associera till på nyckelordet "skog": mörkt, svalt och fuktigt mellan oändligt höga, raka trädstammar. Men detta var också skog, och efter museibesöket satt jag på dess sandiga jord och silade doften mellan fingrar och näsa. Fundersam. Lugn.

Bussen som jag trott skulle ta ungefär en kvart från Arnhems järnvägsstation slutar aldrig köra. Längre och längre in i denna stumma skog far den på allt smalare vägar, och när den äntligen stannar befinner vi oss i Otterlo, som tydligen är en sorts nationalpark eller i varje fall ligger i en. Ja, man får gå till fots drygt hundra meter för att komma fram till själva museet: Rijksmuseum Kröller-Müller. Här hänger i sommar Vincents akvareller och skisser som beses medelst en procedur liknande gårdagens. Här är ytorna dock större - museet har inte så lite av Louisianakaraktär över sitt enda men utsträckta plan och sina statyer i den omgivande parken, till synes slumpmässigt utströdda men i själva verket naturligtvis strategiskt utplacerade - om än färre besökare. Inte för att det inte är alldeles för trångt ändå.

Dessa van Goghs verk är utförda i sobra, eftertänksamma färgskalor: grått, brunt. (Några svenskar hörs beklaga sig över att de är så dystra. "Ja, men han var ju väldigt ledsen hela livet.") Enstaka pasteller går i klargrönt och kornblått.


Detta är inte konstverk som sträcker sig ut från duken och griper tag i min skjortkrage, utan som fascinerar snarare genom sin exakthet, sitt – ja: pedanteri. Sådana är vissa av akvarellerna, medan andra perioder är stiliserade och svepande. Porträtten som visas är kärleksfullt och plågsamt levande: ett, som föreställer en ung bonde, kan jag knappt slita mig från. Jag inte bara ser honom: han är där.

Jag får känslan av att Vincent skissade och målade i akvarell de dagar han inte var tokig – enligt honom själv, kanske med medhåll från omvärlden. Kanske hade han fått något att äta, kanske hade han haft mänsklig kontakt ett tag. Men de dagar och perioder då han självmant begav sig till hospitalet för att få bo där, de dagar då galenskapen ryckte honom med sig, eller kanske var det bara svält, eller uppvaknande till de sanna färgerna i hans liv: de dagarna gjorde han om motiven från de nyktra skisserna till deliriska excesser i ojefärgskaskader. Hett rött. Glödande gult. Böljande blå himlar. Kontrasten är överraskande. Hade man inte vetat det skulle det ha varit svårt att tro att konstnären var densamme.

Jag är glad att jag fått se flera av Vincents sätt att gå på jorden. De som valt att bara se de mera kända oljorna får ju ett ensidigare och kanske felaktigare intryck av denna människa.

Det är svårt att bortse från den biografiska kontexten i detta konstnärskap, inte minst därför att utställningarna till stor del är uppbyggda kring den. Man har valt att, tror jag, göra konsten mera lättillgänglig även för den ovane museibesökaren genom att lotsa publiken nära tavlorna via dettaljer ur konstnärens liv. Ibland känns den aspekten dilettantmässig, i synnerhet i sken av hur dagens formliga kult kring "Vincent" – alla är plötsligt du och bror med honom – svär mot hur van Goghs samtid mottog hans konst.

Hur som helst föds ofrivilligen undringar i samband med utställningarna. Skulle en mindre fattig, mindre svulten konstnär ha skapat lika lysande tavlor? Förädlar lidandet konsten – och i så fall: bör jag, som får ta del av den, känna samvetskval därför att någon annan lidit för min skull?

Men plötsligt vet jag: det har ingen betydelse varför tavlorna blev som de blev. Vilka svårigheter och våndor konstnären än genomgått vet man en sak säkert: miljoner andra har upplevt samma saker, gör det nu, kommer alltid att göra det. Tavlornas storhet består i att de lyckas med att visa för andra vad målaren sett (fast vad vet jag: jag ser naturligtvis inte exakt det som van Gogh målade) eller, om så inte är fallet, att skänka betraktaren en sinnesrörelse så häftig och allomfattande att han får en aning om andra liv än sitt eget.

Detta tänker jag på; anekdoterna kring tavlorna bleknar bort, krymper. Episoden med den osålda tavlan säger mig nu inte att jag behöver tycka synd om Vincent van Gogh: att göra det skulle vara att omyndigförklara honom. På sin höjd kan jag dra slutsatsen att konstnären var en generös människa eller hade generösa stunder i livet, och längre än så behöver jag inte spekulera.

Om det inte varit så att jag redan hade bestämt mig för att åka hem samma kväll skulle jag alldeles säkert ha begrundat detta uppflugen på brandbalkongen på baksidan av mitt rum längst upp i hotellet, där kvällssolen sken så sent. Jag skulle ha klättrat ut genom det uppdragna fönstret och suttit på gallerbalkongen och sett och hört på Amsterdams familjeliv kring en bakgård med yvig grönska, van Goghsk nästan, och en och annan katt. Efter ett tag skulle jag ha duschat och bytt till svala, rena kläder och gått ut igen: kanske till Dam för att höra på torgmusiken. På bio. Till kvarterets deli med den mest utsökta mat. Bara gå längs kanalerna.

Istället klev jag på nattåget till Köpenhamn. Arnold och jag hamnade i samma kupé som ett mexikanskt par med förbluffande luckor i den mest elementära engelskan, en blyg men under ytan tuff franskkanadensisk gosse sant två för varandra tidigare obekanta danskar. Sällskapet utgjorde redan från början ett glatt och varmt konglomerat, natten försvann längs rälsen och någonstans under den fick jag veta Arnolds namn. I Köpenhamn delade sällskapet på sig: Kaspar visade Marco sin stad, och själv fortsatte jag på samma tågbiljett till Helsingör.

I Helsingborg blev jag stoppad och utförd totalgenomgång på i tullen; aldrig hade jag trott att mitt bonsaiträd skulle få komma in i landet. Jag har hört att man inte får föra in jord eller växter på rot, och Arnold, han står ju i kruka.

Var tredje dag badar Arnold och han skjuter ut små nya, ljusgröna blad då och då. Den gröna goda senapen jag köpte är nästan slut, men cypressernas grönsvarta kärlek till vindilarna finns alltid kvar i mina ögon, och Vincents egna ögon på de många självporträtten mötte mina där i Amsterdam. Jag såg tidningsklippet på kylskåpet när jag kom hem, det med bilden av det orangegröna självporträttet. Blicken i det försvann ut i rummet utan att möta min, och jag skyndade mig att ta ned tidningssidan och kasta bort den.

Jag vet hur tavlan verkligen ser ut, jag minns det bättre utan bleka avbildningar. Ibland tänker jag på den.