låt oss sova sedan (director's cut)

I taxin hem drar jag upp skeden ur handväskan, lyfter locket av soppgrytan och slevar tankfullt i mig några munnar. Nivån har nu sjunkit nedom skvimpfara och kärlet behöver inte längre förseglas med silvertejp. Den här soppan tilhör visserligen inte dem som är ännu godare kalla, men den smakar bra, och kroppen skriker efter saltet i den såhär post festum.

Vilket förresten är titeln på en av körens låtar i vår: en förunderligt vacker melodi med text av Olle Adolphsson. Under dagens intensivgnuggning med sångpedagogen sjunger vi den rygg mot rygg sittande på golvet. Övningen kräver att man verkligen kan sin stämma utantill. Men den gör också att man känner tre medkoristers stämmor i kroppen, tydligt hör hur de andra stämmorna och den egna rösten låter – och att man med ens för fram en handling istället för att bara läsa ord och noter från ett papper. På tredje versen reser vi oss upp och beskriver vidare det vi ser omkring oss i den vaknande sommarstaden. Och i sista versen känner vi verkligen det vi sjunger om: hur ogärna vi vill skiljas åt och gå hem, hur vi bara vill dricka ur det allra sista i flaskan för att få dröja kvar där i sällsamheten mellan gårdagens verklighet och morgondagens.

Jag tar en sked till av soppan, blundar, känner konsistensen av potatisbiten som brister då den trycks mellan tunga och gom, känner citronens innerliga vilja men eviga oförmåga att smälta in obemärkt bland de andra ingredienserna. Sån är nu en gång inte citronens lott i livet: också i små doser gör den sig gällande, och i den här soppan är det just den som lyfter helheten över andra närbesläktade soppor. Fast kanske är det ingen tröst för citronen att vi andra njuter så av den. Jag sveper med skeden i den ekande grytan och tänker att en soppslev kunde ha varit bra, att man kunde ha druckit ur den

så som arbetskamraterna drack ur soppsleven i hinken med bål den där längesennatten i kuststaden. Det hade varit personalfest på festarrangörföretaget och den hade varit ett osedvanligt lyckat bevis på att inga kan festa så som proffsen i branschen. När vi till slut lämnade vår egen lokal för att efterfesta på stan – det vill säga börja festa på allvar – var det fortfarande så mycket kvar av den starka, goda och rikliga bålen att några tömde bålskålen i en röd tiolitershink som fick bli en i gänget. Natten fanns nånstans utanför oss men mer som en kupa över den verklighet vi rörde oss i, som var allt annat än natt, som aldrig kunde ta slut. Innehållet i hinken kunde inte heller ta slut, det sjönk men sinade aldrig. Hinken väntade i portgångar och bakom stuprör medan vi var inne på krogar och klubbar; den stod tålmodigt kvar och lät sig nådigt bäras i gullstol till nästa ställe.

Hur det nu var tunnades sällskapet ur så småningom och solen var redan nästan uppe när vi hamnade på sista anhalten, som alltid alltid var ett särskilt gatukök där trygga och slängkäftade damer serverade fyllemat och universums godaste milkshakes och där man kunde spela kunskapsspel i automaterna. Gick man dit ensam behövde man sällan gå hem utan att ha råkat in i ett tankeväckande samtal om vad det vara månde. Kom man i sällskap fördjupades ofta samtalet man förde och berikades med fler deltagare. Den här gången slog vi oss ned vid ett av uteborden, så hinken kunde också vara med. Det åts, det huttrades shake. Det talades, men mera sakta nu, liksom skyggare i det ljus som varslade om dag. Nån drog sig hemåt. Några andra slank åt ett annat håll. Kvar var hinken och Béla och jag.

På verandan hemma hos Laserblå sitter hon och jag och pratar om livet. Solen är varm men blåsten tacklar oss från sidan och är satikens kylig. Den enorma fokusering som sångövningen krävt av oss gör sig påmind. En körmedlem fick ett akut anfall av migrän precis vid avslutningen, när vi kunde släppa koncentrationen och återvända till nånting mer prosaiskt. Jag förstår det mycket väl; jag hade också kunnat drabbas av huvudvärk efter anspänningen, men gör det inte idag. Trött är jag dock. Och hungrig, märker jag nu. Jag drar åt mig grytan som står vid verandaräcket och äter lite. Nyss åkte grytan bil med Laserblås granne och min bloggkollega. Snart ska den få åka en annan bil. I förmiddags blev den och jag skjutsad till körinspirationen i vår egen bil: då ångade den av lunchsoppa som senare skulle mätta halva kören. Laserblå och jag byter om. Hon är lång och parant och blir i en stilren italiensk klänning så vacker att man baxnar. Nu tar hon på sig en pepitarutig kappa och bryter påskliljor ur sin rabatt till bordsdekoration på festen.

Det var en ständig ström, ja virvel av timanställda de åren hos festarrangören. Vissa av oss jobbade där jämt, sextio timmar eller mer blev veckorna ofta under högsäsong, och försomrarna var det som om man aldrig sov. Själv brukade jag cykla milen hem över pylonbron och ta en löprunda innan jag duschade och klädde om för nästa arbetspass. Var man nån gång ledig hängde man på jobbet ändå: rökte, umgicks, ryckte in. Extrajobbarna var kryddor i anrättningen. De kunde vara vilka som helst. Den här försommaren hade en tystlåten ungrare mycket påhugg med truckkörning och lastningsjobb. I vanliga fall var han orgelreparatör; bland annat hade han varit och donat med orgeln i kyrkan på den pöschkans centralorten, där jag ju är född. Bara en sån sak! Han lyfte tungt och körde truck och kunde reparera orglar och sa inte mycket. Och när solen den morgonen nästan vågade sig kika ner i de djupa ravinerna mellan Vasastans hus blev det han och jag som eskorterade hem hinken. Själv bodde jag ju på andra sidan bron, så vi vandrade västerut i morgonsolen, kanske i tystnad, det minns jag inte nu men det är inte alls omöjligt att det var så med tanke på vilken lång natt det varit.

Körfesten är lyckad, ja mer än lyckad. Men den tar slut på tok för fort, vi är några som fortfarande är uppe i varv och som vill tömma ytterligare några glas för att få dröja kvar mellan verklighet och verklighet. Kollegan vars bil soppgrytan åkt i senast vill åka hem. Grytan får följa med på krogen. Medan vi promenerar till en lite centralare del av den pöschkans centralorten får den balansera på en pakethållare. Jag pratar med Maestro och är glad åt det: man gör inte det så ofta, inte om ditt och datt. I viss mån splittrar krogen vår nu ganska lilla grupp: där bedrivs fullständigt meningslös så kallad underhållning av en ensam elgitarrist som drar Bon Jovicovers, och alla är högst hälften så gamla som vi. Men några av oss sjunger lite karaoke och några dansar lite och det blir ändå en avrundning och inte ett abrupt slut. Fast till slut står jag där ändå med två andra korister och väntar på min taxi. Det är inte mycket längre hem härifrån än det var från gatuköket till huset som Béla bodde i men alla är äldre och har så väldigt mycket verklighet, ständigt och överallt, och ingenstans finns nån att bära en soppgryta mellan sig med.

Ja bålhinken förenade Béla och mig nästan som ett uppdrag, ett uppdrag så viktigt att vi för vårt eget bästa inte fick veta vad det skulle syfta till: allt vi visste var att hinken måste föras i säkerhet till varje pris, så vi bar upp den på torkvinden i huset där Béla bodde. Béla hämtade soffdynorna nere i lägenheten och bäddade på golvet på torkvinden där ljuset föll in mellan klädstreck och enstaka lakan, och vi lade oss ner där, påklädda, och Béla berättade för mig om kaosteori och jag somnade med den mjuka vackra rösten i öronen

och efter det minns jag egentligen ingenting. Vaknat måste jag ha gjort, men jag vet inte om han ännu sov då eller om han försvunnit; och hem måste jag ha tagit mig, men jag vet inte hur. Och vad jag minns jobbade Béla inte för festarrangören fler gånger. Kanske hade han av den okände uppdragsgivaren förts vidare tillsammans med hinken, ett steg närmare det kosmiska målet för bålen, aldrig tillåten att slå sig ner nånstans, en vandrande ungrare evigt på sin stråt. Kanske var han det, eller kanske var han i det sista skedet av sitt uppdrag; hur som helst gör det mig fortfarande lite andlös vid tanken på att jag fått vara med om att fullborda hinkens öde: det är en sån sak som man aldrig kan glömma.